Annons
Annons


Spricka i menisken – Att börja om från början


shakeforshape-blogg_knaskada
Om man sätter saker och ting i perspektiv så kan man inte riktigt säga att mitt ”problem” är ett världsligt sådant. Men det är ju trots allt mitt eget liv jag lever och ibland kan något så litet som en spricka i menisken (i knät), göra att livet känns ganska tungt och jobbigt vissa dagar. Saker och ting har förändras, att inte kunna gå lika mycket som innan, inte kunna cykla, inte sitta i vissa ställningar, inte kunna ha klackskor, inte kunna springa eller träna fritt tillsammans med mina vänner, inte kunna hoppa och alltid vara försiktig så jag inte vrider knät i fel riktning, ha svårt att somna på grund av smärta i knät och svårt att hitta en skön viloposition med mera..

Annons

Jag älskar verkligen att träna och röra på mig, det har blivit en stor del av mitt liv. I höstas small det (oturligt nog) till i baksida lår på grund av för hård träning, vilket gjorde att jag inte kunde gå alls på några veckor. En följd av detta blev att knät på andra benet fick någon form av överbelastningsskada och jag fick en spricka i menisken, någonting som jag fick veta inte allt för länge sedan. Jag visste ju inte vad det var från början och tog det lugnt i ungefär 2-3 månader, vilket var väldigt frustrerande för mig som annars tränar 4-5 dagar i veckan.

Vilan gjorde dock inte saken bättre och då bestämde jag mig för att gå till en sjukgymnast. Jag fick börja väldigt smått med övningar för att stabilisera och bygga upp styrkan i och runt omkring knät igen. Det blev varken bättre/sämre vilket ledde till att jag efter en tid fick lägga på lite tyngre övningar, samt börja jogga lite smått (gå 1 minut/jogga i gå-tempo 1 minut osv) och jag var så lycklig för det hade jag verkligen saknat. Efter ca 7-8 veckor av 3-5 rehabpass per vecka kände jag mig starkare än någonsin. Detta var ungefär innan jag åkte till Portugal på träningsresa.

I Portugal var det ju väldigt mycket träning, vilket inte blev så mycket för min del. Jag hade lovat mig själv att inte hoppa på så många andra pass för jag vet hur jag blir, jag är en riktig tävlingsmänniska och vill göra allt till 110% och strunta i att lyssna på kroppen. Trots detta var jag med på ett pass, som var det roligaste jag kört på länge och jag var så lycklig efteråt. Jag svettades ordentligt och det brände verkligen av mjölksyra i kroppen – en underbar känsla! Vet inte exakt nu i efterhand vad det berodde på, men någon gång under resans gång blev det sämre och mitt knäveck svullnade upp. Det kan ha berott på värmen och hopp jag gjorde på stranden också, eller en kombination av allt. När jag kom hem till Sverige igen så gjorde det nästan mer ont än från början i knät och höll i sig ungefär en veckas tid. Det resulterade i att jag blev riktigt nere och kände hopplöshet till allt. Jag gick till gymmet en gång och skulle börja på mitt rehab pass men kroppen skrek ”NEJ” så jag avbröt innan jag knappt börjat.

På grund av den gången har jag inte tränat sedan jag kom hem från Portugal vilket är ungefär 3 veckor sedan. Första gången var igår, för då hade jag bestämt mig att nu ska det bli bra igen. Det var samma dag som jag överlycklig tog fram cykeln och kände att nu börjar sommarkänslorna komma fram, så härligt att kunna cykla överallt. Tyvärr kände jag direkt när jag cyklade att det inte kändes behagligt i knät, men fortsatte att cykla, men långsamt. Vet inte om jag kan cykla mer i sommar. Jag hade ju bestämt mig för att jag ska bygga upp knät igen om jag så får börja om från ruta 1 ännu en gång, vad mer kan jag göra? Senare på dagen gick jag till gymmet och gjorde mina enklaste rehabövningar som knappt gjorde mig svettig, men det kändes riktigt jobbigt ändå.

Nu blev ju detta ett litet depp-inlägg, men jag känner att jag alltid har en så glad och positiv ton här i bloggen, men jag är också mänsklig. Jag är ändå glad för det mesta och försöker se allt positivt i livet. Trots det så blir jag ibland ledsen över att jag är skadad och inte kan leva riktigt som jag tidigare gjort. Sedan gör det ont att tänka att en meniskskada aldrig försvinner, utan detta kommer jag få leva med hela livet. Det går att operera men blir sällan bra i längden vad jag förstått.

Det är kämpigt att få börja om från början hela tiden, men å andra sidan vet jag ju hur glad jag blir för det lilla när jag t.ex. kan gå 1 minut och jogga en minut i gå-tempo i totalt 10 minuter, utan att få ont. Som jag tidigare nämnt i bloggen så försöker jag att se alla motgångar som lärdomar och ”vad är det nu livet vill lära mig med detta?”. Förmodligen var jag inte redo att bli bra igen vid Portugalresan, utan har fortfarande saker att lära. För det är ju det som jag tror att livet till stor del handlar om, att hela tiden lära sig nya saker och bli starkare av allt man går igenom. Ingen persons liv är det andra likt och vi alla har en spännande resa att göra. Jag tror mycket handlar om vilket sätt vi väljer att se saker på. Ser man någonting negativt – ja då blir det negativt och tvärt om. Det är bara vi själva som bestämmer om våra liv är bra eller dåliga, ingen annan. Trots att jag varit ledsen så bestämmer jag nu att jag ska försöka att göra detta till någonting positivt i mitt liv.

Någon som varit med om liknande? Berätta gärna!

7 kommentarer | Translate


Annons



Laddar