Annons
Annons


Att vara orolig.



Hur fint med alla rosor? <3

Jag tänker ofta på den fantastiska och starka kärlek som uppstod i samma sekund som jag fick veta att jag väntade barn. Den kärlek som betyder att jag skulle göra allt för min son. Meningen med livet. Villkorslös kärlek. Ingenting jag tidigare upplevt och den mest fantastiska känslan. I samma sekund kom en lika stor oro, en oro om att ingenting ont får hända honom. Jag är orolig lite hela tiden. Igår fick jag verkligen uppleva prov på detta.

Igår var jag på en fest och Magnus var hemma med Nico. Vi skulle höras 23 och stämma av. Jag smsar men får inget svar på 1,5h. Hade heller inte hört något från Magnus sedan 17. Han är alltid vaken till tidigast 12, så jag förstod inte varför han inte svarade. Ringde och ringde men fick inget svar. Någonstans tänkte jag att de säkert låg och sov men samtidigt slogs varningsklockan på och hemska tankar började komma, tänk om något hänt? Tänk om de aldrig kom hem från promenaden? Tänk om Magnus svimmat och Nico sitter själv och gråter. Ja, listan kan bli lång. Slängde mig i en taxi för att åka hem, så nervös, för att hemma mötas av två sussande killar. Jag började storgråta av lättnad. Jag hade ju sett framför mig alla möjliga hemska alternativa scenarion.

Annons

Ni kanske tycker detta låter så löjligt, men det går inte att beskriva hur mycket man älskar sitt barn och familj. Någon som känner igen sig?! Önskar er en underbar söndag <3

Så här taggad var jag igår!

Kommentera | Translate


Annons



Laddar