Annons
Annons


En förlossningsberättelse


Under graviditeten tyckte jag att det var intressant att läsa andras förlossningsberättelser. Resan under 9 månader fram till själva förlossningen är individuell, men det finns också likheter. Det är extremt vad ens kropp, själ och psyke får vara med om innan under och efter förlossningen. Alla har sin resa och sin historia att berätta.

Annons

Ett aktuellt ämne just nu är att många förlossningsplatser (sjukhus och rum) läggs ner. Det är förfärligt och jag lider med alla duktiga barnmorskor och blivande föräldrar, som får lida på grund av ansvarslösa politiker beslut som inte har någon verklighetsförankring. Det är för mig helt oförsvarbart hur man väljer att lägga ner och bortprioritera sjukvården. Barnmorskor, läkare och sjukpersonal gör ett fantastiskt jobb, det märks verkligen att det är ett ”kall” och inte bara ett yrke. Att föda barn är inte en löpande-band process som politiker verkar tro. Det är rent ut sagt åt helvete fel; Är det någon gång man behöver känna sig trygg och lugn och absolut inte stressa, är det väl när man är som mest sårbar? Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det blir en förändring snart!

Nog om det. Under det rådande kaoset blev vår förlossning en positiv upplevelse, trots hänvisning till ett annat län. Tack till alla fantastiska barnmorskor i Nyköping.

På grund av det ovan skrivna, skapas mycket oro inför en förlossning och det borde såklart vara det sista man ska behöva vara. Att vara orolig var därför någonting jag bestämde mig tidigt för att inte vara, för jag ville ha en positiv målbild – men samtidigt realistisk och vara medveten om att saker kan ske som är mindre roliga. Jag försökte vara så förberedd som det bara gick. Jag läste bland annat boken ”Föda utan rädsla”, som gav en realistisk och sanningsenlig bild av en normal förlossning. Jag och Magnus gick på profylaxkurser och under senare delen av graviditeten visualiserade jag varje dag om hur det kunde gå till med ett positivt synsätt, men även på hur jag skulle försöka tänka i jobbigare situationer, till exempel hänvisning. Jag kände att jag gjort allt jag kunnat i mental förberedelse.

De som får höra vår förlossningsberättelse tycker att den är lite dramatisk (i och med taxifärden), men för mig och Magnus var den positiv. Jag tror mycket handlar om inställning och att försöka vara ett bra team. Samtidigt lita på kvinnokroppen, vi är ju trots allt skapta för att föda barn. Jag vet att en förlossning är ett känsligt ämne och min avsikt är inte att trampa någon på tårna eller försköna berättelsen.

Varning för långt inlägg men nedan har ni hela händelseförloppet!

Beräknad förlossning var den 29 juli, men jag hade på känn redan från början att jag skulle föda mellan 1-1,5 vecka tidigt. En annan rolig sak jag hade på känn var att det skulle bli en dramatisk taxifärd, därav mina mentala förberedelser. En natt några veckor innan det hände, drömde jag att allt skulle starta en torsdag, så jag var helt inställd på den 21 juli. Hokus pokus eller ej, men jag hade rätt – både vad gällde dag och att det blev en taxifärd…

Onsdagen den 20 juli åkte vi in till SÖS för jag trodde att vattnet börjat sippra ut, men det var falskt alarm. Jag var så sur den kvällen för jag tänkte att ”Nä, nu kommer inte det starta imorgon som jag trott hela tiden”. Men…

…Torsdagen den 21 juli kände jag av värkar hela dagen, inte så krafftulla, utan som mensvärk som kom och gick. När Magnus kom hem från jobbet gick vi och handlade mat ifall förlossningen skulle komma igång – chokladbars, pucko, mariekex och massa annat vi trodde skulle kunna vara bra (åt sedan inget av det där..). När vi kom hem innanför dörren igen, runt klockan 18-19 började värkarna bli kraftiga och jag hade ca 3 st varje 10 minut. Nu var det på gång kände jag, men vågade inte hoppas på för mycket än.

Vi ringde till SÖS förlossning vid 20-tiden och frågade hur länge vi skulle vänta innan vi skulle åka in, då jag hört att man ska ha 3 värkar på 10 minuter, men det hade jag ju redan. De sa att de ska göra så ont att man inte klarar av att vara hemma längre. Så jag fortsatte andas igenom värkarna. Vi hade regelbunden kontakt med SÖS under några timmar.

Vid 23-tiden, mitt i en värk, sa det ”popp” och jag blev så rädd, men förstod ganska snart att det var vattnet som gått, för därefter forsade det och värkarna blev mycket intensivare. Vi ringde även denna gång SÖS och de sa att vi skulle vänta hemma så länge det gick. Jag hoppade in i en dusch för smärtlindring tills jag var så yr av värmen att det inte gick längre. Här var värkarna väldigt kraftiga men de varade endast 4-5 andetag, följt av 2 minuters vila så jag var glad att jag fick vila så mycket.

När jag kom ut ur duschen, förstod jag hur mycket smärtlindring det varma vattnet var. Kände att jag behövde någonting annat för att klara av att vara kvar i lägenheten. Som tur var, hade vi fått låna en TENS maskin, som är små elektriska impulser man sätter på huden. Vi satte dem i min svank och jag stod på alla fyra i soffan och tog värkarna. Tyckte den hjälpte jättemycket för det gjorde rätt ont innan.

Efter en stund bad jag Magnus, av en ren slump, att ringa SÖS och fråga om de hade plats. Till vår förvåning sa de ”Nej vi har fullt och det är fullt i hela Stockholm”. Ingen fara tänkte vi, då tar vi Huddinge eller Södertälje, varav de svarade ”Det är helt fullt där också inkl Uppsala”. Då började lite panik infinna sig, skulle vi föda hemma? Magnus sa att ”vi åker in ändå, vi kan ju inte föda hemma” varav de sa att ”då får ni föda i korridoren”. Hon bad att få ringa upp om 10 minuter och lösa en plats till oss.

10 minuter senare kom ett samtal om att vi fått en plats i Nyköping. ”What”, tänkte jag – ”Det är 1 timmes bilfärd dit och landsväg, ska jag föda i taxin?”. Men det fanns inga alternativ. Vi beslutade oss snabbt för att ta den platsen och jag minns att jag tänkte ”Om det är någon som ska bli hänvisad så är det jag, för jag är så förberedd mentalt nu. Panik är inte läge nu utan fokus på att allt ska gå bra och lita på kroppen”. Strax därefter kom taxin.

Tur att jag hade TENS-maskinen i taxin. Stod på alla fyra i baksätet med överkroppen i bakluckan och elektroderna i svanken. Värkarna kom så ofta och jag koncentrerade mig på dem och tänkte positivt ”vilket äventyr det här är”. Både jag och Magnus skrattade rätt mycket åt den bisarra situationen. Fick veta i efterhand att Magnus googlade hur han skulle förlösa mig om vi inte skulle hinna. Stackars taxichauffören körde så snabbt han bara kunde, han ville ju inte att jag skulle föda i taxin. Jag frågade Magnus hur långt det var kvar och första gången sa han 40 minuter och jag blev så sur för det gått så pass kort tid. Nästa gång jag frågade svarade han 10 minuter. Resterande gånger jag frågade var det också 10 minuter enligt honom, så jag förstod att han försökte vara snäll haha 🙂

Vid 3-tiden var vi framme i Nyköping och vi blev mötta av barnmorskan i dörren vid entrén. Hon sa att de precis förlöst en kvinna och att vi var själva där för tillfället. Wow, tänkte jag, vilken lyx! Vi fick ett stort rum med egen toalett med badkar. Åter igen tänkte jag, wow, vilken lyx! Jag fick ligga en stund på sängen så att barnmorskan kunde lyssna på Nicos hjärtljud. Där var jag lite orolig att någonting skulle hänt på grund av den stressade situationen i taxin men allt var lugnt. Barnmorskan berättade att hon jobbat på BB Sofia som lagts ner och att hon var trött på löpande-band-systemet som råder i Stockholm när man föder barn. Så hon valde att jobba i Nyköping när det lagts ner, trots att hon bor i Stockholm. Hon var för övrigt helt fantastisk och det visade sig att hon var vän till hon som skrivit boken ”Föda utan rädsla” vilket gjorde mig trygg. Hon kollade även om jag hade öppnat mig något och det hade jag – 3 cm – ”Yes”, tänkte jag, det är på G!

När vi lyssnat klart på hjärtljuden hoppade jag ner i badet. Låg där säkert 1 timme och Magnus torkade pannan med en kall handduk och kom med äppeljuice. Jag minns att jag var så lycklig över att vattnet var så bra smärtlindring. Värkarna varade forfarande endast 4-5 andetag, så jag var glad. Efter en timme var jag tvungen att hoppa ut ur badet igen för att kolla hjärtljud och då kände jag att värkarna blivit mer intensiva. Kände därför att jag behövde någon smärtlindring utanför badet. TENS-maskinen var vid det här laget förbrukad och då fick jag istället en ackupunktur-nål mellan tummen och pekfingret. Helt plötsligt försvann värkarnas styrka nästan helt och jag blev så chockad över resultatet. Trodde att allt avstannat. Efter ett tag började jag däremot känna dem igen, intensivare än tidigare, och då hoppade jag ner i badet igen.

Den gången i badet blev det jobbigare. Värkarna höll i sig ca 10 andetag och jag var tvungen att börja låta för att ta mig igenom värkarna. Kände mig så rolig när jag lät som en ko haha, men det hjälpte. Jag försökte få Magnus att låta med mig men jag tror han mimade.. När klockan var ungefär 6 hoppade jag ur badet för värkarna gjorde för ont för att ligga kvar. Barnmorskan kollade igen hur mycket jag öppnat mig. 5 cm var det nu och jag blev lite besviken. Hon sa att jag skulle byta positioner för att underlätta, så jag provade lite olika men det ”skönaste” blev att luta mig över en sackosäck och så fick Magnus trycka ihop höfterna vid värkarna. Samtidigt fick jag ytterligare 4 st nålar i svanken. Jag ville köra på naturlig smärtlindring så lång tid det gick. Tänkte för mig själv att så länge jag inte ”dog” av smärta skulle jag härda ut och vara i nuet, man får ju trots allt vila mellan värkarna. Tänkte också att om det skulle bli mer utdraget, ville jag inte ha alla smärtlindringsmetoder ”förbrukade”, ifall det skulle bli ännu värre senare.

När jag stod lutad över sackosäcken blev värkarna intensivare för varje värk och det var riktigt jobbigt vid det här laget. Jag försökte njuta till fullo i varje vilopaus. För att klara av det tänkte jag att jag skulle hjälpa kroppen och i varje värk och sa tyst för mig själv ”Ja, Ja, Ja” eller ”Ner, ner, ner” vilket faktiskt hjälpte. Helt plötsligt blev det så starkt att jag sa till Magnus: ”Nu måste du ringa in Barnmorskan för jag måste ha smärtlindring, jag klarar inte detta längre”. Precis då skulle vår snälla Barnmorska sluta sitt skift, så en ny barnmorska kom in och satte på lustgasen.

När väl lustgasen var på lyckades jag inte andas i den, för andningen var helt annorlunda. Nu kunde jag inte längre stå still i värkarna utan gjorde knäböj medans jag andades och det kändes som jag skulle bajsa på mig haha. Då sa barnmorskan att jag börjat få krystvärkar och sa att jag skulle lägga mig ner istället för att stå. Mina ben skakade så mycket vid det här laget och jag var helt slut i kroppen, så det var skönt att äntligen få ligga ner. Jag fick hjälp att andas igenom lustgasen i krystvärkarna. En barnmorska frågade hur jag mådde och jag svarade att ”det känns som att bajsa på sig och kräkas på samma gång, men det är okej och hundra gånger skönare än värkarna”. De skrattade och jag var glad. Man hamnar ju lite i en annan värld vid lustgas och helt plötsligt märkte jag att det var det fler personer i rummet, så jag frågade vad som hände, varav de svarade ”du ska snart föda”. Då började jag gråta av lycka. Tänk att det snart var dags!

Till min stora förvåning satt Barnmorskan som varit med från början bredvid mig. Hon sa att hon inte ville gå hem än, utan stanna tills jag fött. Jag blev så rörd och lycklig och fick extra kraft. Grät lite mer. Jag fick byta till liggande sidoläge och de bad mig ta bort lustgasen nu för att vara närvarande. Då förstod jag att det var nära. Efter ytterliggare en krystvärk sa de att man såg ett hårigt huvud och att jag skulle känna efter. Då grät jag ännu mer. En krystvärk senare (efter totalt 20 minuter av krystande) kom Nicolas ut i mina händer och de la honom snabbt på mitt bröst.

Klockan 8.06 den 22:a juli kom världens finaste pojke till världen. All smärta var bortglömd. Magnus och konstaterade att det varit en fantastisk förlossning. Tiden stannade och har stått stilla sedan dess ♥

Nicolas_liten

Nicolas 3 veckor ♥

Följ mig på instagram här >> @shakeforshape

Kommentera | Translate


Annons



Laddar